Livet som hemma mamma

Ni har läst bloggen från början vet att jag skolade in en ledsen tjej när hon var 1,7år på dagis. Påverkad av allas kommentarer att det är ”normalt” att de är ledsna, det går över. Klart att barnen ska vara på dagis, ja mena hur orkar du ha barnen hemma? De är bra att de är på dagis, då får de lära sig saker, lära sig bete sig i grupp och vänja sig vid systemet redan från början. Mm. Men som jag sagt tidigare så vet jag idag att det var fel och jag tycker att inget barn ska skolas in på dagis under ca3-4 års ålder. Spelar ingen roll hur ”bra barnen tar det”, små barn ska vara med sina föräldrar!!!! Barn ska födas, uppfostras, vara med sina föräldrar tills de är redo att ”lämna boet”. Nu när jag skolade in Cassandra 4år ser jag vilken skillnad det var jämfört med när hon var 1,7år. Jag kan prata med henne, förklara, hon kan förklara för mig. Hon sa själv att hon kunde ringa mig om hon saknade mig. En helt annan situation. Inget barn vid 1år förstår varför mamma eller pappa lämnar de, varsesig de protesterar eller inte. Protesterar de inte är det förmodligen värre-de har inte utvecklat förmågan att protestera, det vet inte att det har rätt att säga nej. De är för rädda för att göra något alls. Man kan också jämföra med en vuxen person som i regel inte visar sina känslor för andra människor. Man kanske inte visar sina rätta känslor förrän man är hemma i sin trygga miljö men ändå tror man att ett barn ska visa sina känslor i en främmande miljö när de dessutom inte har en aning om vad som ska ske. De kanske vart så chockade att mamma gick därifrån att de inte fick ett ända ord ur sig. Men som sagt så jag tycker ändå inte att de spelar så stor roll hur barnet reagerar på att bli lämnad på dagis, små barn hör inte hemma där, de ska vara med sina föräldrar som har fött de för att de vill ha de. Sen kan vi absolut börja diskutera vad som är lämpliga föräldrar för det är alldeles för lätt vissa gånger att sätta ett barn till världen utan minsta eftertanke. Men det är en annan diskussion!

Visst finns det ekonomiska situationer som kräver en tidig dagis start för överlevnad. Ex. Ensamstående! De kanske är helt ohållbart att inte börja jobba igen när mamma dagarna är slut. Men jag skulle i så fall föredra dagmamma. Det är i alla fall en betydligt lugnare miljö med olika ålder på barnen.

Jag säger: ”har du skaffat barnen får du ta hand om de också” många blir väldigt arga när man säge så, de protesterar att man visst har rätt till egen tid och vila fast man har barn. Men ja, du kan fortfarande vara hemma med dina barn i veckor medans du har vila och egen tid på helgen! Bara för att man inte sätter barnen på dagis och jobbar betyder inte de att det inte finns tid för än själv! För mig är det 2olika saker.

Som jag även kommenterat i bilden under så tycker jag att min generation inte fått lära sig att det är ”okey att offra sig”. Vi fick lära oss att vi skulle stå upp för oss själva, göra vad vi ville. Förverkliga oss själva med resor, karriär, fint boende mm. Var det någon som lärde oss att vara en offrande mamma? Vad det egentligen innebär att blir förälder?

Jag förstår att alla faller lätt för normen att lämna barnen på dagis och förverkliga sig själv när det faktiskt är det våra föräldrar lärde oss! Man tror ju så klart att sin uppfostran är den rätta. Det är samma som normen idag att alla ska bo fint, resa, ha senaste telefon och en ny bil. Det är också något som inpräntas utan att man egentligen märker de. Vi vill ha det alla andra har, vi vill bara bäst. Vi är en avundsjuk ras! Men vem i slutändan får lida för alla dessa krav? Jo, barnen! Barnen som offras, lämnas och inte tas hand om av sina föräldrar. 

Sen kan man göra ett helt annat inlägg om alla föräldrar som är helt slutkörda för att de jobbar heltid och samtidigt sköter hushåll och barn. Helt sjukt enligt mig! Jag var helt slut av att hyra ut stallplatser och sköta hem barn, och det har jag tack och lov slutat med. Bästa beslutet någonsin! Jag har äntligen ro och mycket mer tid till det som är viktigt: mina barn. Som jag skrivit i tidigare inlägg om prioriteringar i livet, så är det jätte viktigt att stanna upp och reflektera över vad som egentligen är viktigt! Vad har jag tid till? Vad vill jag lägga tid på?

Apropå den äldre generationen, det jag ser är ”en heltids arbetande, trött på helgen med egna aktiviteter person” avslutade jag texten under med. Denna text var en komentar på en artikeln från Aftonbladet eller om det var Expressen om att barnen får för lite tid med sina föräldrar.

Min komentar på inlägget under från föräldrar i fokus var: jag känner igen mig som liten! Bara för att man inte säger nått betyder inte det att man inte känner nått. Jag var väldigt rädd och blyg när jag var liten- ingen frågade….jag sa inget!