Ibland kommer jag på mig själv med att tycka livet är så underbart som äldre. Det är så många saker som inte är jobbiga längre! Livet är lättare. Den där pinsamma tonårsfasen är borta! Jag kan klä mig hur jag vill, görs det jag vill, umgås med vem jag vill. Jag bryr mig inte vad andra tycker längre och ändå har jag alltid varit en människa som gått mot strömmen fast jag tyckt det varit jobbigt. Men nu är det väldigt lätt att gå mot strömmen, det är skönt! Det är olika för folk när dessa faser slutar, för vissa kanske det aldrig tar slut och ibland kanske vissa saker blir lättare men att andra saker fortsätter vara jobbiga. Så är det för mig också, men majoriteten av alla jobbiga, pinsamma saker är lättare.
För mig började den största förändringen när jag fick barn. Helt plötsligt kunde jag inte längre fokusera på alla runt omkring mig och oroa mig vad folk tyckte och tänkte utan jag hade någon annan som behövde mitt fokus och på så vis vart många situationer lättare att hantera. Det vart bättre och bättre desto fler barn jag fick. Jag började att inse vad som var viktigt, mina barn, min familj! Vad andra människor tyckte vart oviktigt! Jag har också insett att dåliga relationer är inget att ha, heller inga relationer än dåliga relationer. Du ska bara umgås med folk som tillför dig något positivt. Ibland gör man kanske undantag men man ska tänka på det i alla fall. Det är viktigare att ha en underbar familj än att ha 10ytliga relationer som du inte egentligen mår bra av.
Jag, Jim och våra barn! Det är allt jag behöver! Några till skadar ju inte men ni förstår vad jag menar. Familjen först!
Ibland kan jag tycka det är jobbigt att vara född i Sverige! Vi är tråkiga, konflikt rädda, tysta! Jag önskar då och då att jag hade varit föds i USA! De är mycket härligare människor tycker jag. Dock skapar de ju fler bråk, men det är så tråkigt med alla tysta, rädda svenskar!
Vi måste våga synas, höras och stå upp för oss själva, inte vara så rädd för andra.
Det finns någon heter regression- man går tillbaka till ett tidigare stadie i livet. Ex. Jag står i kassan på Ica och ser en jätte snygg kille. Jag börjar då uppleva denna situation precis som jag gjorde när jag var tonåring! Alltså väldigt pinsam! Men kommer sedan på- jag är inte 14 längre jag är 30 nu. Jag behöver inte tycka att denna situation är jobbig. Nästa gång jag hamnar i denna situion kommer det bli lättare den för att jag har påbörjat processen till ”tillfrisknande”. Jag börjar såsmåningom uppleva situationen utifrån hur den faktiskt är och inte som den var för 10år sedan.
Ett annat ex. Kan vara att du alltid har tyckt det varit jobbigt att gå på bio. Du går tillbaka till de känslor som kom när du var tonåring. Det känns som att alla pratar om dig och pekar på dig! Du blir den där rädda tjejen igen som bara vill springa därifrån! Men stanna upp och fundera vad de är för människor runtomkring dig, känner de ens dig? Du är 30år nu, ingen av de tonåring som är där titttar på dig, du är gammal i deras ögon nu.
Känner du igen dig? finns det andra situationer där du reagerar så här?
Det måste vara samma känslor som någon går igenom när de har gått ner mycket i vikt men ändå ser sig själv som den där tjocka personen. Du är inte den du var för 10 år sedan, du är en annan person nu, hitta dig själv! Det är också lättare att vara bekväm i sin kropp när man blir äldre för att man har vant sig och accepterat att det här är jag! Vissa gör det aldrig men jag har gjort det, och det jag inte vill acceptera det tänker jag göra något åt!
Senaste kommentarer