Idag var de leksaks dag på dagis, barnen skulle få ta med varsin leksak. Cassandra ville ta med sin Elsa klänning och givetvis ha den på sig när hon åkte. Igår gick det lättare att lämna men jag fick vara rak och bestämd. Hon sa sen på kvällen att ”jag vart inte ledsen mamma” men så klart man får blir ledsen, jag har pratat med henne om att det är själva lämningen som är jobbig, att hon är glad övriga delen av dagen. Jag frågar om hon tycker det är roligt annars men hon säger ändå att hon bara vill vara hemma med mig! Anledning till att jag sökte dagis från börjar var att Cassandra frågade efter kompisar och det finns inga barn hemma i hennes ålder, alla går på dagis! Hon säger varje morgon att hon inte vill gå till dagis. Om hon skulle vara hemma från dagis 2 veckor, skulle hon då sakna dagis? Eller skulle hon ändå inte vilja gå? Nu är det väldigt lämpligt att lillebror föds snart så då kan hon vara hemma när Jim är hemma så får vi se vad hon tycker sen. Ogillar mig själv när jag skriver den meningen för det låter som om hon inte KAN/FÅR vara hemma annars. Så är det inte! Cassandra har lärt sig räkna på dagis, hon har kommit hem och frågat ”vad blir 3+3” eller ”om man har 10 och tar bort 2 vad blir de då kvar” hon älskar att lära sig men ändå vill hon inte vara på dagis där hon lär sig detta, är det för att barn drar inte slutsatsen att det är ”därför jag gått på dagis jag lärt mig detta” ??? Eller lär sig hon bara automatiskt utan att tänka på de???
Jag känner att jag går emot mig själv lite när jag skjutsar henne till dagis fast hon säger att hon inte vill. Är det för att jag tycker ändå att det är lite skönt när hon har blivit stimulerad och fått vart ute och rört på sig fast jag inte behövt göra nått? Har jag blivit lite bekväm? Casper behöver inte alls lika mycket rörelse eller stimulans för att bli trött. Han blir trött ändå. Hade Cassandra varit 1-2år hade jag tagit bort henne från dagis direkt. Jag blir ju irriterade när de flesta föräldrar lämnar sina ledsna ettåringar och säger ”ja men hon/han är ju glad sen” då brukar jag säga ”ja men vad ska barnet göra då?” Hon/han finner sig i situationen och leker som vanligt även om barnet innerst inne inte vill vara där. ”Det är bra för barnen att vara på dagis, de lär sig så mycket och har roligt”. Ja, men måste barn lära sig så mycket då? Kan inte barnen ha roligt med sina föräldrar?
Vad behöver barnet egentligen för att må bra? Är det inte så att vi föräldrar lämnar barnen på dagis för att vi är lite lata, glada att slippa en stund, eller vill ha mera pengar? Är det inte så att vi använder ursäkter som: barnen mår så bra av dagis, de utvecklas, lär sig socialt samspel för att vi ska ”slippa” barnen en stund? Ja menar du kan lära dina barn saker själv och ja, kompisar lär de få i alla fall. Hemma eller när de börjar skolan. Jag tror också att vi som är föräldrar idag har blivit rädda för att våra barn ska bli utanför, inte kunna lika mycket, inte kunna bete sig om vi inte sätter de på dagis. Barn trotsar inte på dagis, de trotsar mot föräldrarna som de känner sig trygga med. Alltså kan man uppleva att man har ett bråkigt barn för att den aldrig gått på dagis. Barn som är hemma är van att man kan gör mer som man vill, äta det man vill, inte behöva dela med sig till 10 andra barn. Cassandra säger att fröknarna på dagis är konstig: ”de säger att jag måste torka mig själv och jag måste ha kläder på mig” ”jag måste göra som de säger” ja och det blir ju skillnad mot hemma, dock torkar jag bara Cassandra ibland hemma och uppmuntrar till att torka själv.
Vissa tycker säkert att det är bra att barn går på dagis så det blir mer vana med sådana saker, att de vänjer sig att man får inte välja själv, man måste lyda och följa. Men barnen ska ju gå i skolan i många år sen, måste man vänja de i några extra år då? Ska det behövas? Om barnen aldrig skulle ha haft en kompis innan skolan då, betyder de att den aldrig kommer få kompisar? Det låter ju knäppt tycker jag!
Om jag utgår från mig själv så började jag inte hos dagmamma förrän jag var 6år, direkt till lekis och dagmamma. Jag var blyg och rädd. Jag var inte van med så mycket regler eller att någon bestämde över mig. Men det tror jag mer handlande om hur mina föräldrar var och att de inte hade så mycket regler, men då kan man ju säga: ja men hade du gått på dagis hade du fått massa regler och lärt dig mer att lyda. Men jag anser att det är föräldrarna som ska sätta regler och uppfostra sina barn inte dagis! Jag vet också exempel på barn som har varit flera år på dagis men ändå är livrädd att börja skolan. Så jag tror inte att det hjälper alla att ha gått på dagis.
Vad tror ni?
Idag har jag i alla fall städat hela nerevåningen. Så nu är kroppen trött och har lite ont överallt. Men älskar den där nystädade känslan! Så rent överallt! Inga högar med tvätt eller leksaker!
Senaste kommentarer