Jag hittade en gammal anteckning jag skrev för ca3år sedan.
Vi förändras……
Den person jag var när jag var 20år är jag inte idag. Jag visste inte vad jag ville med livet när jag var 20år eller 16år. Jag visste inte vad mina målet i livet var då. Jag försökte hitta mig själv! Jag försökte bryta från uppväxtens bagage och förväntningar och leta efter mitt riktiga jag! Jag sökte efter den person jag ville vara. Jag var ofta avundsjuk på de som visste exakt vad de skulle utbilda sig till, jobba med och bo någonstans.
Livet är en ständig process. Utveckling och förändring tillhör livet. Vissa mål bär man med sig, vissa mål tillkommer. Ingen kan gissa hur livet med barn kommer att bli. Ingen kan veta innan man blir förälder vilka krav som kommer ställas på en, hur man kommer uppleva småbarnsåldern. Hur man själv kommer förändras som person av att bli förälder. Det var samma sak med våran gård som vi köpte, vi hade ingen aning om vilket jobb det skulle bli eller hur vi skulle reagera på att fokusera på renovering i flera år. All vår tid, alla våra pengar, allt skulle gå åt till denna gård. Idag hade jag önskat att någon hade varnat oss, förklarat för oss vad det innebar att köpa en sådan gård. Jag vet inte om jag hade lyssnat, jag vet inte om jag hade låtit bli att köpa gården. Men jag kanske hade haft en mer sund inställning till renovering om jag vetat innan vad jag gett mig in på.
Jag och Jim har varit tillsammans i 7,5år. Det är en lång tid för förändring. Vi har båda fått helt annan syn på livet, ändrat våra mål. Förändras som personer.
Hur får man då livet att fungera i ett förhållande när det pågår ständig förändring? Förändras man åt samma håll? Inser man att man inte alls vill samma saker längre? Är kärleken så viktig och stark att båda är villiga att kompromissa livet för att hålla ihop?
Senaste kommentarer