Jag är numera bara hemma manma! Det är min roll, det är min titel. Om man nu anser att jobbet definierar än, även om det inte borde de så på något sätt så blir man ändå dömd/stämplad utifrån sin karriär/jobb. Har du gjort en karriär och är chef har du högre status än om du är städare. Så är det!
Jag har aldrig tyckt att karriär har varit speciellt viktigt, något jag skulle vilja ha om jag fick det, men inget jag nödvändigtvis måste ha. Jag har alltid varit avundsjuk på de människor som vetat hela livet exakt vad de vill jobba med och fullföljt de. Jag har själv alltid haft många olika saker jag skulle kunna tänkt mig men inget som riktigt känts självklart! Hästar blev tidigt min passion i livet men samtidigt så har jag varit rädd pga en avramling när jag var liten så det har alltid tagit emot även om jag fortsatt med hästar. Att välja gymnasieum var svårt! Det vart snarare vilken linje kan jag tänka mig att stå ut med. Jag gick bygg programmet 1år sedan bytte jag till jällaskolan med inrikting häst. Det var den bästa tiden i mitt liv men samtidigt så har man alltid vetat att det är svårt att försörja sig på hästar, få ett betalande jobb. Jag har också varit en driven ledare som alltid velat starta eget, men samma där: vilket företag är rätt för mig?
Det vart mer ett infall att vi köpte en hästgård min sambo och jag. Jag trodde inte att drömmen om en egen häst gård kunde bli sann vid 25år ålder. Men det vart den! Det var så klart det jag önskat hela mitt liv, en egen gård med mark eller de jag trodde jag önskade mig i alla fall. Dock var detta en gammal bondgård som inte var renoverad på 100år. Vilket gjorde att detta var starten på den slitsammmaste tiden i vårat liv!
Nu har vi bott här i 6år och har renoverat oss i och ur depressioner om vartannat! Jag har haft ångest, panik attacker, hjärtklappning, andningssvårigheter. Givetvis har man inte under dessa år förstått varför man mått som man mått utan man har bara kört på! Vi måste ju bli klara, vi måste jobba!
Samtidigt så har jag hyrt ut stallplatser i hopp om att såsmåningom kunna starta mitt eget häst företag. Innan barnen kom var hästarna inte lika stort problem, jag hann rida, mocka mm. Visst var det slitsamt med ett 7/4 jobb i Gävle, renovering och hästar men det var ändå fortfarande roligt. Men sen vart jag gravid och det började bli jobbigare och jobbigare. Upp kl 04:00 varje morgon, ut med hästar-åka till Gävle-jobba-hem-mocka-rida-renovera. Helgen var lugnare men aldrig bra! Vi gjorde det vi måste inte det vi ville.
Jag hade en bra tid när jag fick gravidpenning och fick gå hemma. Ett 7/4 jobb mindre, men tempot på renovering var den samma. Mamma rollen för mig var en svår period. Jag visste inget kunde inget, jag var en speciell person. Livet gick vidare och jag gjorde oftast det jag borde, inte det jag ville och pengarna gick åt till huset. Jag har alltid tjänat rätt bra på hästarna men eftersom detta fortfarande var en renoverings gård så har jag aldrig känt att jag med gott samvete kunnat ta av häst pengarna till mig själv!
5år senare och 2barn, en ny graviditet. Jag hade pratat med Jim till och från i minst ett år om att jag kan inte leva så här längre- jag vill flytta! Han har inte varit alls mottaglig för förändring, utan han vill inte alls flytta från denna gård som han anser att han ska bo på resten av livet. Han säger att han inte vill förändra men jag ser ändå hans dåliga mående! Vi tar efter ett tag en gemensamt beslut att lugna ner renovering en höst och gör då ingen renovering alls. Men sen kom detta hemska projekt med att gräva ner jordvärme, Jim grävde aning men än nödvändigt så tillslut hade vi varken gräsmatta, trädgård eller grusad gårdsplan. Allt var i kaos, paniken uppstod i mig när jag insåg hur lång tid detta skulle ta att återställa allt. Jag hade nog ångest hela tiden då.
Givetvis har alla dessa projekt gett upphov till bråk och tjafs. Vilket så klart har varit jätte jobbigt för relationen. Att vara 2nyblivna små barnsföräldrar gör heller saken inte bättre.
Men sen började de komma en vändning, Jim börjar inse att han är inte lycklig. Han behöver också något förändring även om det tar emot. Jag var fortfarande helt säker på att jag ville flytta, till ett vanligt hus där vi kan leva, leva lyckliga och vara med varandra som en glad familj.
Men inget större beslut tas utan diskussionerna fortsätter. Jag funderar ibland att sluta hyra ut stallplatser, men det är en jobbig tanke, den känns konstig och främmande. Bo kvar men ändå inte ha hästar? Jag vill nog inte riktigt Inse att hästarna tar för mycket av mig. Som det största bollplanket under denna resa har jag haft min brors sambo. Hon har kunnat se saker helt utifrån och sagt saker till mig som jag kanske inte vill höra med borde höra. Tack för de❤️ Eftersom Jim inte vill flytta så säger hon ”ta första steget och säg upp hästarna, då har du gjort din bit” det tog ett halvår innan detta blev verklighet.
Jag har under det senaste året insett att varje gång jag kommit hem från semestrar så får jag ångestattacker, hjärtklappning och andningsvårigheter. Sånt där man hör om att andra har men man tror inte riktigt på att det finns. Det har också varit ett stort problem att få hjälp med hästarna när vi velat åkt på Semester. Bara att åka bort en dag på helgen har krävt planering och hjälp.
När jag är hos hästarna borde jag vara inne med barnen, när jag är inne med barnen borde jag gå ut i stallet och göra allt det där jag inte hunnit med. Att vara på semester är den enda frihet jag haft, men att åka hem har varit årets mardröm. Att åka hem är som att gå in i fängelset igen, ska det vara så att åka till sitt hem?
Men sen en kväll när jag och brorsans sambo var på väg hem från några timmars shopping i Gävle så kommer jag ångesten. Desto närmare hem jag kommer desto mer börjat hjärtat slå, jag känner paniken komma över mig…..jag vill inte åka hem!
Med ett sista ord från henne: säg upp hästarna! Gör det bara! Så åker jag faktiskt hem och pratar gråtandes med Jim att jag måste nog göra det här……..jag kan inte leva mitt liv så här längre!
Senaste kommentarer