Hur gick det till när jag blev en hemma mamma!!?
Det var ingenting jag planerade från början. Det var inget jag ens någonsin hade funderat på. Jag var 23 år när jag börjar känna en längtan efter barn, innan var mest rädd för barn, tyckte de lät illa och var jobbiga. Jag var fortfarande rädd för barn när längtan kom men jag visste att det skulle bli annorlunda med mina egna barn. När jag var 26år blev jag gravid med min dotter Cassandra. Super glad blandat med livrädd! Jim är yngre än mig så han var mer rädd än vad jag var. Jag jobbade heltid som städare och vi renoverade våran gård som vi köpt ett år tidigare. Jag hade även 2st hästar. Jag visste inte mycket om barn och inget jag tänkte på heller att jag kanske borde lära mig, läsa lite innan och förbereda mig. Jag vågade heller inte gå på förlossnings träffarna via BVC för jag var rädd för allt jag borde lära mig och kände mig stressad över att förlossningen skulle bli som ett prov då jag skulle redogöra för hela förloppet. Så jag lärde mig nästan ingenting. Det fick lösa sig!
Som sagt en okunnig liten tjej som inte hade En aning vad hon gett sig in på, psykologiskt fick jag en mardröms förlossning och depression på de utan att veta om de. Dålig anknytning till dottern. Kunde ingenting, visste ingenting! Dottern fick jobbiga beteenden pga min okunskap och oagagemang. Vilket tog flera år att lösa. Så de första åren som mamma mådde jag väldigt dåligt och hatade nästan livet. Förstod inte att det kunde vara så jobbigt! Samtidigt så gick både sambon och jag ner i depressioner pga renoveringen på huset och gården. Jobbade dygnet runt i flera år. Jag var väldigt inställd på att barnvakt inte skulle vara några problem redan från början, barn ska vänja sig ansåg jag innan Cassandra kom. Men ack så fel jag hade. Helt plötsligt fanns det en tredje vilja med i bilden, en liten tjej som inte alls ville vara ifrån sin mamma bl.a.
Jag hade i alla fall bestämt mig att jag inte ville gå tillbaka till mitt städjobb då det låg 5 mil bort och jag ville inte pendla när jag har barn. Jag visste också att jag inte ville sätta min ettåring på dagis. Jag tyckte hon var alldeles för liten. När Cassandra var 1 år och 7 månader så skolade jag in henne på dagis för att jag inte orkade längre. Det var mest tjafs och bråk hemma hela tiden. Jag var arbetssökande så hon gick 15h. Jag visste att jag ville ha ett syskon till Cassandra. Barn ska ha syskon! Så jag vart gravid igen när cassandra var 1 år och 3mån. Hon gick fortfarande 15h och trivdes så där på dagis. Hon ville inte vara där men hon fann sig och hade roligt när hon var där. Ville hon absolut inte gå fick hon vara hemma. Det Gör fortfarande ont i mig att tänka på vissa lämningar som vi genomled. Jag har dåligt samvete att jag gjorde som ”alla andra” och lyssnade på personalen när de sa att det var okey och normalt att barnen var ledsna vid lämningar. Casper föddes dagen innan Cassandra 2års dag. Det var väldigt stressigt med 2 st små barn, renovering och inackorderad hästar. Jag var deprimerad då Casper hade ont i magen och inte sov på 7månader. Jag hade så sjukt ont i kroppen då jag inte kunde slappna av pga sömnbrist och stress i livet. Det brände i mina armar och jag hade strålande smärtor i benen på kvällarna.
När casper fyllde 1år blev livet lite bättre. Jag hade nått botten och nu kunde det bara vända. Hösten 2016 hade jag tänkt att börja jobba då jag inte ville vara hemma längre. Jag såg min frihet.. Sökte plats åt båda barnen på samma avdelning. Jag ville börja jobba med mitt hästföretag. Jag annonserade efter fler hästar och hoppades. Men tyvärr kom det inte fler. Jag var helt förstörd, skulle jag aldrig få mitt dröm jobb. Jag sökte några jobb och fick jobb på ett stall vilket jag inte var beredd på. Det var ett helg jobb med chans till mer. Jag vart super glad då kunde jag jobba, få komma hemifrån utan att behöva skola in Casper på dagis, vilket jag kände skulle bli jätte jobbigt! Det slutade med att jag sa upp båda dagis platserna. Jag hade kommit till insikt, jag hade börjat acceptera att jag var MAMMA. Så här var livet som mamma. Jag slutade kämpa emot och började njuta av de positiva stunderna. När jag berätta för Cassandra att hon inte skulle gå på dagis så sprang hon fram till mig och sa ”tack mamma då kommer du inte lämna mig”, jag visste från denna stund att jag gjort precis rätt val! Jag hittade Petra Krantz Lindgren och började förbättra min och Cassandras relation, det tog tid men det är väldigt mycket bättre nu.
Det hela handlande om acceptans!! Alla bär vi på ett bagage från vår uppfostran. Jag har gått flera år hos psykolog pga min barndom. Min barndom och min uppfostran har så klart spelet in mycket i hur jag reagerade på att bli mamma och mitt sätt att hantera situationer.
Jag var glad och nöjd de 3månader jag jobbade i stallet tills stallet fick problem och var tvungen att lägga ner sin verksamhet. Jag vart då arbetssökande på heltid. Jag hade också under hösten 2016 funderat på ett tredje barn. Jim ville absolut inte! Han tyckte livet var jobbigt som de redan såg ut. Jag tjatade och diskuterade länge tills han tillslut gick med på de. Då följde några månader av försök och förtvivlan! Vad ville livet mig?
Cassandra var gladare av att vara hemma Casper blev äldre. Men jag visste fortfarande inte vart livet skulle ta mig. Gården och hästarna tog mycket av mig. Jag var sällan lycklig mest stressade hela tiden av allt som ska göras. Var jag hos hästarna behövde jag vara hos barnen och tvärtom. Jim jobbar mycket så han och min relation var dålig för att vi inte fick tid tillsammans eller gjorde de vi egentligen ville. Jag diskuterade ofta med Jim om förändring men tack vare hans bagage har han inte varit mottaglig. Jag hade velat sälja och flytta länge.
Livet var som de var och jag vart mer och mer stressad av att inte veta vad livet ville mig. Vem skulle jag vara? Antalet hästar på gården varierade. Till jag tillslut blev gravid!
Då visste jag att jag skulle vara hemma mamma på obestämd tid!
Mer om det i ett annat inlägg men jag har slutat med hästarna och har sedan dess mått mycket bättre. Vi har fortfarande inte bestämt om vi ska bo kvar eller flytta. Jag är glad över att mitt jobb är att vara med mina barn och har inga planera på att sluta! Just nu är jag glad över att vara gravid och det känns som jag skulle kunna skaffa hur många barn som helst. Men nej det blir bara 3st, Jim vill inte ha fler. Hehe
Senaste kommentarer