Jag lyssnade igår på life with kids podden avsnitt 64: lek istället för bråk. De pratade med Lisa mannberg som skrivit boken ”lek istället för bråk”. Den handlar om 8 vardags situationer där du ska leka med barnen för att nå målet. Ex. Flyga raket på förälderns rygg och landa på olika planeter när man ska gå och sova. Bra koncept! Men vad vet vi om detta i längden? Hur blir barnen när de är stora? Hur kommer barnen uppleva skolan där de måste följa och ingen står där och leker de tillrätta? Eller är det bara under de första små barns åren som detta behövs och sedan blir barnen automatiskt följsamma och uppfostrade?
Jag vet faktiskt ärligt talat inte! Jag känner just nu att jag är mer för ömsesidig respekt. Mamma är den som bestämmer men hon respekterar våran vilja, visar inntresse, vill vara med oss och därför följer vi henne. Vi måste sova för att vi trötta, vi måste borsta tänderna annars får vi hål. Våran mamma förlåter oss för våra misstag och vägleder oss på rätt väg. Däremot brukar jag kunna använda mig av lek när barnen är övertrött eller hungriga. När man inte når fram, när det inte förmår sig att bete sig för att det är något annat ivägen.
Jag har dock sen några veckor tillbaka sagt vid matbordet: titta en älg!. Nej ni missa han eller ser ni har står och äter…….ja säger dom och leker vidare med tanken! Just i dessa situationer där barnen börjar spåra ur och skrika, sjunga, prata jätte högt!
Men jag vet inte vad som rätt att göra!? Vad tror ni?
Senaste kommentarer