I fredags 3dagar över tiden vaknade jag några ggr av något som gjorde lite ont i svanken och ena ljumsken men jag fattade inte vad det var. Casper väckte mig kl 06 och vi gick upp. Funderade över smärtan, är det nått på G? Vågade inte tro på det. Efter en stund kom det nått som kändes som en värk i svanken, men den var väldigt svag så jag var inte säker. Det kom fler och smärtan ökade. Ringde Jim och sa att jag fått värkar. Han var på väg till Björklinge och skulle lossa, perfekt! Han var nära hemmet. Jag ringde min mamma och förberedda henne på att hon förmodligen måste hämta barnen om ett tag, men vi avvaktade lite. Kl var nu 07:00 ca.
Jag berättade för Cassandra att mamma hade ont i ryggen och det betyder att Charlie kommer idag. Hon blev alldeles tårögd och sa då kommer du åka till sjukhuset! Lilla hjärtat då, så mkt känslor! Mest glädje men ändå lite rädsla. Sedan började hon lägga filt på mig och stöttade upp mig med kuddar.
Jag ringde mamma igen och sa att hon måste komma och ta barnen då det börjar göra mer ont. Jag kan inte ta hand om barnen med sådan smärta och jag kan inte hantera smärtan lika bra heller. Det dröjer ca 20min så kommer Jim och strax efter kommer mamma. Jim tok stressad, börjar packa åt barnen och flytta stolarna till mammas bil. Säger hej då och barnen åker med mormor.
Jim går och duschar, jag har regelbundna värkar. Går omkring vid varje värk. Det får min kropp att slappna av bäst. Jag går upp till Jim i badrummet där är det varmt och skönt! Vissa värkarna kommer var 5:e minut och vissa varje kvart. Vissa kortare, vissa längre! Jim vill att jag ska ringa sjukhuset och åka dit på en gång. Men jag vill vara hemma så länge det går, jag skulle helst inte ens åka dit om jag fick välja!
Vi går ner och äter mat. Värkar ökar i längd och smärta. Jag vandrar fortfarande runt vid varje värk. Jag ringer förlossningen och säger att det är på G. Hon säger att jag kan komma in när jag vill. Jag frågar när måste jag senaste åka in? ”Vi bedriver inte tvångsvård här” får jag till svar. Jaha tack för den hjälpen! Jag får en väldigt smärtsam värk, så jag säger till Jim att vi åker väl då. Jim packar det sista och jag ber han packa min pan pizza som jag köpt spec till förlossningen då jag Inte tycker man får ordentligt med mat på förlossningen. Men ja…..den har Jim ätit upp……..inga komnetarer på de!
Jag känner mig inte sugen på att åka bil med värkar då jag inte kommer kunna gå omkring som jag vill. Vi stannar i Månkarbo och köper några pan pizzor, godis och en korv med bröd till mig. Har pratat mycket med min bm innan om att äta ordentligt medans jag kan. Jag får en ordentlig värk medans Jim är inne på macken, jag känner paniken kommer när jag inte kan gå omkring. Efter några till värkar längs vägen försöker jag röra på benen och höften medans värken kommer, det fungerar bättre. Men vi hinner bara till Läby, jag får panik och känner att jag måste ur! Jag klarar inte av smärtan! Vi stannar på vägrenen och jag börjar vandra fram och tillbaka. Smärtan blir lättare att hantera. Men värkarna avlöser varandra och slutar inte. Det kommer krystvärkar, jag känner att det trycker neråt. Jag sätter mig på huk vid bilen med en handduk runt mig. De trycker på ordentligt och det kommer några fler krystvärkar, jag trycker på vid värken då jag vid tidigare förlossningar har haft väldigt dåligt med krystvärkar och jag vill verkligen utnyttja de få jag har nu. Det känns väldigt bra i kroppen när jag krystar. Det blir liksom en positiv, lugn känsla. Jim blir med och mer frustrerad och vill att vi åker. Jag går med på att åka, jag hoppar in i baksätet på en handduk. Jag halvsitter och vi åker. Det kommer fler värkar och jag känner att enda sättet att få slut på smärtan är att få ut bebisen, så jag trycker på! Jag säger åt Jim att du får väl stanna och ringa en ambulans!
Vi stannar på en parkering innan Björklinge. Jim ringer 112 och jag krystar vidare. Jag undrar om det händer något där nere så jag känner efter och det är något slemmigt på väg ut. Jag känner inte ett hårigt huvud utan något segt och slemmigt. De bränner och svider som f*N, han måste ut tänker jag och trycker på ordentligt! Jim har förlossningen på telefon och står bredvid mig nu. Huvudet kommer ut, jag pausar och frågar vad vill de att du ska göra?! Då jag förväntar mig att det ska komma några instruktioner, ska han ta tag i bebisen och dra? Jag hör bara han säga att mamman mår bra! Skit i mamman, det är väl bebisen vi ska oroa oss för tänker jag! Jag trycker på igen och plopp så var bebisen ute! 11:38 Allt detta sker ju inom loppet av några min från att Jim ringt ambulansen!
Jag ser en bebis med hinnerna runt sig, instinkten säger mig att bebisen måste ju ha luft så jag och Jim som förstått samma sak börjar slita hål på hinnorna och ta ut bebisen! Jag tar även bort navelsträngen som sitter runt nacken. Det enda hon i telefon säger är att vi ska torka barnet och ge de till mig. Vi hittar en filt och sveper in han i den. Försöker smått torka han men det är alldeles kladdigt så det händer inte mycket med hjälp av filten. Bebisen skriker inte men han verkar andas, jag och Jim gnuggar återigen instinktivt på ryggen av bebisen så börjar han harkla och hosta lite. Efter det kommer det skrik. Sedan sitter vi bara där och väntar på ambulansen. Inga övriga instruktioner från förlossningen. Vi ser en ambulans som åker förbi så Jim ringer 112 igen men det var fel ambulans. Tror det var ca 10 min vi väntade innan den kom. Jag får kliva ur bilen och upp på båren. Jim åker efter i bilen. Gubben i ambulansen säger till mig att det var ”fullt normalt att vara chockad” , hm jag är inte chockad, trött och fryser men inte chockad! Personalen i telefon på förlossningen hade sagt samma sak till Jim: ta det lungt, ingen panik! Han tänkte också jag är lugn, säg vad jag ska göra istället!
Jag är super trött men ändå så överlycklig att jag fått min drömförlossning! Jag har fått föda på mitt sätt! Jag fick följa min kropp, min instinkt. Jag har fått göra precis det jag ville, inte vad någon barnmorska sa åt mig att göra!
Att Jim var där var hur naturligt som helst, att ha några barnmorskor runt sig som man aldrig träffat förut är väl mycket mer onaturligt! Jag kände mig trygg med Jim i vår bil. Inget främmande sjukhus rum med främmande människor som ska säga åt mig vad jag ska göra! Krysta inte nu…….bl.a.! Jim tyckte inte heller det var något konstigt, ”man gjorde ju bara det man måste” det var helt naturligt för oss båda! Instinkten tog över. Tycker att det är något mer sjukt onaturligt sätt över hur vi föder barn idag på sjukhus!
Jag fick sy 3stygn, en liten, inte ovanlig spricka. Moderkakan kom ut på sjukhuset med lite medicin. Bebisen hade lite låg temperatur, men som gick upp efter någon timme, jag hade rätt lågt blodtryck och var rätt kall jag också!
Senaste kommentarer